Precis som Snögubben hade Julbocken en rädsla. Dock var han inte lika noga med att hålla den hemlig för folk runt omkring sig. Det var inte så att han gick runt på stan och skrek ut sin rädsla, men han tyckte inte att det var så pinsamt att berätta om den om någon väl fick för sig att fråga.

Däremot, till skillnad från Snögubbens rädsla att smälta, var Julbocken rädd för att bli uppbränd. Han hade nog allt hört om historierna från Gävle. Att folk varje år brände ner den stora bocken i Gävle, att det hade blivit som någon typ av tävling. Någonting som folk ansåg vara en tradition.


Julbocken var otroligt rädd för att någon skulle komma och elda upp honom istället. Kanske någon som var på semester eller gått vilse från Gävle, eller någon annan som hört om historierna och ville föra traditionen vidare i Julemanden. Folk hade försökt lugna honom, försöka tala om för honom att det inte skulle komma någon och elda upp honom. Det tillhörde inte någon tradition och det var ingen som såg det som en tävling att bara elda upp någon vilt främmande och okänd bock, men han var fortfarande rädd!

Det hade till och med gått så långt att han blev livrädd så fort han såg eld, oavsett om det kom från en tändsticka eller från en brasa. Men Snögubben lugnade honom och för ett tag verkade det faktiskt som att Julbocken blev lite lugn och lättad, mindre rädd.

Nu var det snart jul och då skulle man vara glad och lycklig, inte rädd för att bli uppbränd!